corn

igår åkte jag buss, sträckan oslo-göteborg. jag har relationer till mina bussturer, ingen den andra lik. olika för var busstur jag färdas med. vissa är inget annat än ljuvliga - regnet kan smattra på rutan, jag ser med längtande blick ut över landskapet och lyssnar på någon musik som skapar magi. då kan 3.5 timmar försvinna utan att jag hinner äta min matsäck.

igår försvann matsäcken på 15 minuter. inte för att jag var hungrig utan rastlös, möjligtvis för att leda bort en liten irritation. bakom mig satt ett par som denna resa hade beslutat sig för att ta med en låda bestick upp i bussen (utan någonsomhelst hänsyns-förpackning eller ljuddämpare), eller damen framför mig. vart ska jag börja. hon hade lika mycket oro i sin kropp som iver i en femåring med valfri bokstavskombination. hon kunde inte finna sig bekväm i sätet framför mig. upp och ner med sätet (fastän mina ben sa "nej du kommer inte längre bak nu"), ska hon ligga med huvudet mot rutan eller mot sin väska, sjal på sig eller inte, lampa på, sjal över huvudet istället, lämnar lampan på såklart, försöker dra bak sätet ytterligare en bit varpå jag markerar väldigt bestämt att det verkligen inte går. efter halva resan passerat finner hon ro. lampan på, sätet så långt bak hon förmådde, sjal endast över ögonen, huvudet lutat mot rutan. detta innebar skymd sikt för mig men fantastiskt vy utav damens nybörjar flint. fin syn.